sandrupp

Jag är ingen stålkvinna. Ibland önskar jag att jag hade lite mer styrka och tålamod i min roll som mamma, men ibland kommer man till en punkt då man inte riktigt orkar vara lika engagerad och man drar en djup suck. Ikväll kom jag till en sån punkt. Efter att Emil varit sjuk i fem eller sex dagar och bara varit tok-mammig, kinkig, inte sovit på nätterna och inget passar och Peter jobbar en massa dygn så känner jag mig lite mör. När Peter kom hem blev det en liten inlåsning på toan, fällde någrar tårar några minuter, för att sedan tvätta ansiktet och dra på mig den leende masken (time out). Efteråt kändes det bättre.

Jag tycker annars att jag klarar min vardag som bebismamma rätt bra. Mitt tålamod är många gånger större är Peters och ibland säger han till mig att jag är en stålmorsa. Jag försöker. Men ibland rinner det över och då är det svårt att låta bli att tycka att man misslyckas lite i sin mammaroll, samtidigt som man vet att det inte är det minsta konstigt att fälla en liten tår ibland för att man tycker det är jobbigt.

Efter att mest han gnällt de två senaste dagarna har Emil idag somnat av utmattning på sätt han aldrig somnar på annars och då undrar man vad det egentligen var man grät över för 10 min sen och vad det egentligen var som var så jobbigt. När man ser hans rofyllda ansikte känns allt som bortblåst... :)