sandrupp

Jag är ute rätt mycket och far flänger både här och där. Åker mycket kommunalt med barnvagnen, både tvärbana, buss, t-bana och pendeltåg. Jag går på promenader, fikar på caféer (dock bara såna med mycket plats eftersom man ska få plats med barnvagnen), handlar mat, kikar på kläder osv. Var jag än går (förutom där man alltid har en meter åt varje håll och till varje människa) så känner jag i vägen! Speciellt på bussar och vid rulltrapporna. Folk ska tränga sig förbi, de går in i vagnen och tar ingen hänsyn till att det ligger en liten bebis där i!

Jag brukar alltid försöka se till att släppa av folk innan jag själv går av för jag vet att folk vill av snabbt och tycker att de få extra sekunderna det tar för mig att ta mig av med barnvagnen är jobbiga. Men idag när jag skulle av bussen så ställer jag mig vid dörren - redo för att snabbt kliva av och det stod ingen annan där och trängdes. ÄNDÅ kom en kvinna och skulle tränga sig förbi mig och stolpen jag höll mig i (PRECIS BREDVID DÖRREN) för att hinna av före mig. Då slog jag näven i bordet och sa snällt men bestämt " Jag ska också av här". Ett väldigt otåligt "Jaaa" kom ut från kvinnan som snällt fick stå och vänta tills jag klivit av. HA!

Var jag än går känns det som att jag är i vägen med barnvagnen. Är vi verkligen så stressade att vi inte kan unna våra kämpande och kånkande barnvagnsförare 1-3 sekunder extra? För det är ofta det lilla extra det tar för mig - fälla upp handtaget, gå igenom spärren, kliva av de olika färdmedlen, vända vagnen inför rulltrappan, smita förbi på ICA mellan hyllorna, eller att ta två extra steg förbi min barnvagn på caféet...