Stockholm halvmarathon
Då har Stockholm halvmaran gått av stapeln. Peter var superduktig och sprang på 2,08. Bra jobbat älskling!
Jag och Emil hade åkt in till stan själva och stod länge och väntade ca 20-30 meter från målet. Väldigt roligt att se alla vid målgången. Vissa fick superenergi och spurtade allt de kunde. Andra tog det lugnt, medan vissa nästan haltade i mål och man såg smärtan i deras ansikten.
Plötsligt händer något jag inte varit med om förut. En kvinna kommer springandes och hennes blick är helt borta. Sedan börjar hon vingla och det ser ut som om hon är på väg att ramla. Åh nej, tänker jag. Det är ASFALT och NERFÖRSBACKE. Och så ramlar hon och glider på asfalten och hamnar precis framför mina fötter fast på andra sidan staketet. Alla står chockade och tittar på kvinnan som ligger orörlig på marken. Jag var först att hoppa över staketet och ber en kvinna intill mig titta till Emil. En kille hjälper också till. Kvinnan andades och kan med vår hjälp halvt sätta sig upp men är okontaktbar. Folk säger åt oss vi måste bära henne till mål för där finns ambulansare. Jag kunde ju inte lämna Emil! Jag bad en annan hjälpa till, men då kom två personer springades med en rullstol och hjälper kvinnan. Stackarn hade fått skrapsår på hela ena sidan av kroppen; ansiktet, axeln, armen, benet, händerna...
Det är rätt fascinerande att man kan pressa sig själv så mycket att man till slut tuppar av. Och stackarn som föll ihop precis innan mållinjen!
Bortsett från det en mycket bra dag som spenderats tillsammans med lilla familjen och systrarna, som Emil tycker är så roligt! Tack tjejer för att ni är så bäst!
Jag och Emil hade åkt in till stan själva och stod länge och väntade ca 20-30 meter från målet. Väldigt roligt att se alla vid målgången. Vissa fick superenergi och spurtade allt de kunde. Andra tog det lugnt, medan vissa nästan haltade i mål och man såg smärtan i deras ansikten.
Plötsligt händer något jag inte varit med om förut. En kvinna kommer springandes och hennes blick är helt borta. Sedan börjar hon vingla och det ser ut som om hon är på väg att ramla. Åh nej, tänker jag. Det är ASFALT och NERFÖRSBACKE. Och så ramlar hon och glider på asfalten och hamnar precis framför mina fötter fast på andra sidan staketet. Alla står chockade och tittar på kvinnan som ligger orörlig på marken. Jag var först att hoppa över staketet och ber en kvinna intill mig titta till Emil. En kille hjälper också till. Kvinnan andades och kan med vår hjälp halvt sätta sig upp men är okontaktbar. Folk säger åt oss vi måste bära henne till mål för där finns ambulansare. Jag kunde ju inte lämna Emil! Jag bad en annan hjälpa till, men då kom två personer springades med en rullstol och hjälper kvinnan. Stackarn hade fått skrapsår på hela ena sidan av kroppen; ansiktet, axeln, armen, benet, händerna...
Det är rätt fascinerande att man kan pressa sig själv så mycket att man till slut tuppar av. Och stackarn som föll ihop precis innan mållinjen!
Bortsett från det en mycket bra dag som spenderats tillsammans med lilla familjen och systrarna, som Emil tycker är så roligt! Tack tjejer för att ni är så bäst!
Kommentarer
Trackback
